Samurajen
Samuraj (侍), vanligen refererad på japanska som bushi (武士) eller buke (武家), var den militära adeln i Japan under medeltiden fram till slutet av 1800-talet. Översättaren William Scott Wilson hävdar följande: "På kinesiska var tecknet 侍 ursprungligen ett verb som betyder, att vänta på, eller tjäna personer i de övre samhällsklasserna". Detta gäller även den japanska, ursprungliga termen, saburau. I både Kina och Japan var termens betydelse "De som tjänar nära adeln". I Japan kom uttalet senare att ändras till saburai. Enligt Wilson, kan en tidig hänvisning till ordet "samuraj" hittas i Kokin Wakashū (905–914), den första imperialistiska antologin av dikter, färdigställd under första delen av 900-talet.
I slutet av 1100-talet blev titeln samuraj nästan helt synonymt med bushi, ordet var nära förknippat med de mellersta och övre nivåerna av krigarklassen. Samurajen följde en uppsättning regler som kom att kallas bushidō. Samurajerna bestod av mindre än 10% av Japans befolkning och ändå kan deras läror fortfarande påträffas i dag, både i vardagsliv och i moderna japanska kampsporter.
Asuka- och Naraperioden
Efter slaget vid Hakusukinoe mot Tangdynastins Kina och Silla år 663 e.kr. som ledde till en japansk reträtt från koreanska intressen, genomgick Japan omfattande reformer. En av de viktigaste var Taikareformen, utfärdad av Prins Naka no Ōe (Kejsare Tenji) år 646. Detta påbud tillät den japanska aristokratin att anta Tangdynastins politiska struktur, byråkrati, kultur, religion och filosofi. Som en del av Taihōbalken, år 702 e.Kr. och den senare Yōrōbalken blev befolkningen skyldig att regelbundet rapportera folkräkning, en slags föregångare till nationell värnplikt. Med en förståelse för hur befolkningen var fördelad, införde Kejsar Mommu en lag som innebar att en per tre till fyra vuxna män skulle skrivas in i den nationella armén. Dessa soldater var tvungna att anbringa sina egna vapen men i gengäld var de befriade från tullar och skatter. Detta var ett av de första försöken som den kejserliga regeringen gjorde för att bilda en organiserad armé, modellerad efter det kinesiska systemet. Systemet som kallades Gundan-Sei (軍団制) av senare historiker, anser att denna lag blev kortlivad.
Taihōbalken klassificerade de flesta av de kejserliga byråkraterna i 12 klasser, med varje klass indelad i två underklasser varav den första bestod i kejsarens högsta rådgivare. De personer som tilldelats den sjätte rangen och under, kallades samuraj och de tog hand om mer vardagliga aktiviteterna. Även om dessa samurajer var civila tjänstemän, tros namnet ha kommit från denna term. Militära män, skulle emellertid inte komma att hänvisas till samuraj förrän många århundraden senare.
Heian-eran
I början av Heianeran, under senare delen av 700-talet och början av 800-talet, försökte Kejsar Kammu att stärka och utvidga sitt styre i norra Honshu, men arméerna han skickade att slå ned det upproriska Emishifolket saknade motivation och disciplin, och misslyckades med sin uppgift. Istället introducerade Kejsar Kammu titeln sei'i-taishōgun (征夷大将军) eller Shogun, och började förlita sig på de mäktiga regionala klanerna att kuva Emishifolket. Skickliga i strid till häst och bågskytte (kyudo), blev dessa klankrigare kejsarens bästa verktyg för att sätta stopp för olika uppror. Även om detta är den första kända användningen av Shogun-titeln, var det en tillfällig titel, den blev inte genomsyrad av politisk makt förrän på 1200-talet. Vid denna tidpunkt (600 - 800-talet), ansåg inte det kejserliga hovets tjänstemän dem annat än en militär del under kontroll av det kejserliga hovet.
Slutligen upplöste Kejsar Kammu sin armé. Från denna tid, sjönk kejsarens makt gradvis. Medan kejsaren fortfarande var härskare, antog mäktiga klaner runt Kyoto (京都) positioner som ministrar och deras anhöriga köpte positioner som domare. För att samla tillgångar och återbetala sina skulder, införde domarna ofta höga skatter vilket resulterade i att många bönder fick lämna sina ägor.
Genom skyddande avtal och politiska äktenskap, skapade de sig politisk makt som så småningom skulle överträffa den traditionella aristokratin. Vissa klaner bildades ursprungligen av bönder som hade tagit till vapen för att skydda sig från de kejserliga domarna som fått i uppdrag att styra sina landområden och samla skatter. Dessa klaner bildade allianser för att skydda sig mot mer kraftfulla klaner, och vid mitten av Heianperioden hade de börjat använda karakteristiska japanska rustningar och vapen. Detta blev grunden för Bushidō, samurajens etiska kodex.
Efter Genpeikriget, under senare delen av 1100-talet, fick klanledaren Minamoto no Yoritomo rätten att utse shugo (guvernör) och jito (direkt översatt som landshuvud) och befogenheten att organisera soldater samt polis. Rätten innebar också att en viss mängd skatt kunde samlas in. Inledningsvis var deras ansvar begränsat till att hejda rebeller och samla proviant till armén. De var förbjudna att störa kokushi
Kamakura Bakufu och samurajens uppkomst
Ursprungligen var det kejsaren och den högre adeln som anställde dessa krigare. Allt eftersom tiden gick samlade de på sig tillräckligt med arbetskraft, resurser och politisk uppbackning i form av allianser med varandra för att kunna etablera den första samurajdominerade regeringen. När dessa regionala klaner växte sig allt mäktigare var deras överhuvud oftast en avlägsen släkting till kejsaren och en lägre rankad medlem av antingen Fujiwara-, Minamoto-, eller Taira-klanerna. Trots att dessa överhuvuden, från början, var utsända till de olika provinserna för en fast fyraårsperiod som domare, vägrade de att återvända till huvudstaden efter att deras mandatperiod tagit slut. Istället fick deras söner ärva deras positioner och fortsatte att leda klanerna att slå ner uppror i hela Japan under mellan- och senare delen av Heianperioden. På grund av den ökade militära och ekonomiska makten, blev samurajerna en stor kraft i den politiska förstainstansrätten. Deras inblandning i Hōgen under sena Heian-eran befäste deras herravälde och slutligen drabbade rivalerna, Minamoto och Taira-klanerna samman i Heiji-upproret 1160.
Segraren, Taira no Kiyomori, blev den första krigaren som uppnått statusen, kejserlig rådgivare. Taira no Kiyomori tog så småningom kontrollen över den centrala ledningen och etablerade den första samurajdominerade regeringen. Kejsaren degraderades till att endast bli en galjonsfigur. Dock var Tairaklanen fortfarande mycket konservativ jämfört med dess efterföljare Minamotoklanen. Istället för att expandera och stärka sin militära makt fick de kvinnorna bortgifta till ledarna och kunde på detta vis utöva kontroll genom kejsaren.
Taira- och Minamotoklanerna drabbade ännu en gång samman år 1180, vilket blev starten på Gempei-kriget som varade fram till 1185. Samurajer stred mot varandra i sjöslaget Dan-no-ura, i Shimonosekisundet som delar Honshu och Kyushu år 1185. Den segerrika Minamoto no Yoritomo etablerade samurajernas suveränitet över aristokratin. År 1190 besökte han Kyoto och 1192 blev Minamoto no Yoritomo Sei'i-taishōgun och grundade Kamakurashogunatet, eller Kamakura Bakufu. Istället för att styra från Kyoto, satte han upp Shogunatet i Kamakura, nära sin maktbas. "Bakufu" betyder "tältregering", som härstammar från soldaternas tältläger i enlighet med Bakufus status som en militär regim.
Med tiden blev de mäktiga samurajklanerna en krigaradel eller "buke", då, endast underlägsna de japanska ädlingarna. När samurajerna började anta aristokratiska fritidssysselsättningar som till exempel kalligrafi, poesi och musik började även dessa adelsmän anamma samurajernas vanor. Trots intriger och korta perioder av styre från kejsaren, låg den riktiga makten nu i händerna på Shogun och samurajen.
Ashikagashogunatet
Olika samurajklaner stred om makten under Kamakura och Ashikaga Shogunaten. Zenbuddismen spred sig bland samurajerna under 1200-talet och bidrog till att forma samurajens princip för uppförande, speciellt bemästrandet av rädslan för döden och dödandet. Bland den allmänna befolkningen blev "det rena landet"-buddismen favoriserad.
År 1274, skickade den Mongolgrundade Yuandynastin i Kina, en armé på cirka 40 000 man och 900 skepp för att invadera Japan på den norra änden av ön Kyūshū. Japan mönstrade 10 000 samurajer att möta detta hot. Den invaderande armén blev utsatt för kraftiga åskstormar under invasionen vilket hjälpte försvararna genom att åsamka den anfallande armén stora förluster. Det Yuanska anfallet blev till slut återkallat och invasionen avblåstes. De mongoliska inkräktarna använde små bomber under anfallet, vilket troligen var första gången krut användes på japansk mark.
De japanska försvararna förstod att en ny och bättre planerad invasion var trolig så byggandet av en stor stenbarriär inleddes runt Hakatabukten år 1276. Barriären var färdigställd 1277 och muren sträckte sig 20 kilometer längs med bukten. Denna barriär skulle senare tjäna som ett viktigt försvar mot mongoliska anfall. Mongolerna började försöka lösa frågor på ett diplomatiskt sätt från och med 1275 till 1279 men alla sändebud som skickades till Japan blev avrättade. Detta lade grunden för en av de mest kända satsningarna i japansk historia.
1281 kallades en Yuansk armé på 140 000 man och 5 000 skepp för ännu en invasion av Japan. Norra Kyūshū försvarades av en japansk här på 40 000 man. Den mongoliska hären var fortfarande ombord på sina skepp och förberedde en landstigning när en tyfon slog till mot norra Kyūshū. De förluster som uppstod på grund av tyfonen och det japanska försvaret bakom stenbarriären i Hakatabukten, resulterade i att mongolerna än en gång fick återkalla sina soldater.
De åskväder som uppstått under invasionen 1274 och tyfonen 1281, hjälpte samurajerna att stöta bort de mongoliska inkräktarna, trots att japanerna var i numerära termer, kraftigt underlägsna. Dessa vindar blev senare kända som kami-no-kaze, vilket bokstavligen betyder "gudarnas vind". Detta uttryck översätts oftast som den förenklade formuleringen "gudomlig vind". Förtroendet för kami-no-kaze skapade en japansk övertygelse att deras öar verkligen var gudomliga och under ett övernaturligt skydd.
I det trettonde århundradet utvecklade en smed, kallad Masamune, en tvåskiktad struktur av mjukt och hårt stål som kundes användas i tillverkningen av svärd. Denna struktur gav stålet en skarpare egg och en betydligt tåligare kärna. Produktionstekniken, som ledde till det japanska svärdet (katana), blev erkänt som ett av de mest kraftfulla handvapnen i ett förindustriellt Östasien. Många svärd tillverkade med denna teknik, letade sig över kinesiska havet och så långt bort som Indien.
Ifrågasättande om arv orsakade familjestrider, då den lagliga rätten till att alla tillgångar tillföll den förstfödde sonen blev allt vanligare, i motsats till fördelningen av arvet som utsetts enligt lag före 1300-talets början. För att undvika stridigheter inom familjen blev invasioner av angränsande samurajterritorier allt vanligare och gnabb mellan olika samurajfamiljer blev ett konstant problem för Kamakura och Ashikagashogunaten.
Sengokuperioden
Sengoku jidai ("krigförande staters period") präglades av att samurajernas kultur upptogs av människor från andra samhällsklasser. Dessa personer kunde ibland skapa sig namn som krigare, vilket i själva verket innebar att de övergick till att bli samurajer. Under denna turbulenta period blev bushido mycket viktig för att kontrollera och upprätthålla den allmänna ordningen.
Under 1400- och 1500-talet förbättrades den japanska krigföringen och teknologin i snabb takt. Ett stort antal infanterister som kallades ashigaru ("lättfot," på grund deras lätta rustningar), bestod av enkla krigare och vanliga människor med nagayari (en lång lans) eller (naginata) , började användas i olika manövrar tillsammans med kavalleri. Antalet individer som mobiliserades för krig, under denna period, kunde variera från några tusen till hundratusentals.
1543 blev Hakbössan , en luntlåsmusköt introducerad av portugiserna via ett kinesiskt piratskepp. Inom ett årtioende hade japanerna assimilerat detta vapen. Grupper av legosoldater beväpnade med massproducerade hakbössor började få en avgörande roll och i slutet av Sengokuperioden existerade flera hundratusen vapen av detta slag.
Azuchi–Momoyamatiden
1592 och 1597 bestämde sig Toyotomi Hideyoshi att invadera Kina (唐入り) genom Korea Chōsen-seibatsu (朝鮮征伐). Toyotomi Hideyoshi mobiliserade en armé bestående av 160 000 bönder och samurajer. På grund fördelen i att bemästra hakbössan kunde japanska samurajer stå segerrika i större delen av Korea. Kato Kiyomasa avancerade snabbt till Orangkai (nuvarande nordöstra delen av Kina) och över den koreanska gränsen. Han fick dock dra sig tillbaka när det stod klart att han hade överglänst resten av den japanska invasionsstyrkan. Några andra av de mer kända samurajgeneralerna under deta krig var Katō Kiyomasa, Konishi Yukinaga, och Shimazu Yoshihiro. Shimazu Yoshihiro ledde 7 000 samurajer och besegrade tiotusentals Ming- och koreanskallierade styrkor vid slaget om Sacheon år 1598. Yoshihiro blev fruktad som Oni-Shimazu ("Shimazuodjuret") och hans namn spred sig i Korea, hela vägen in i Mingdynastins Kina.
Den sociala rörligheten var stor då den gamla regimen kollapsade och de framväxande samurajerna blev allt viktigare för att underhålla stora militära och administrativa organisationer inom deras inflytelseområden. De flesta samurajfamiljerna som överlevde till 1800-talet hade sitt ursprung från denna tid. Enligt familjerna själva, skulle de härstamma från de fyra klassiska nobla klanerna Minamoto, Taira, Fujiwara och Tachibana. I de flesta fall är det svårt att bevisa om det låg någon sanning bakom dessa påståenden.
Oda, Toyotomi och Tokugawa
Oda Nobunaga var den välkända krigsherren över Nagoyaområdet (en gång kallat Owariprovinsen) och ett enastående exempel på en samuraj från Sengokuperioden. Inom ett par år fastställde han vägen för sina efterträdare till ett återförenat Japan under ett nytt Bakufu (shogunat).
Oda Nobunaga var nytänkande inom organisation, militär strategi och användandet av hakbössan. Han utvecklade näringsliv, industri och satte stort värde på innovationstänkande. Flera, på varandra följande, segrar gav Oda Nobunaga möjligheten att förverkliga omintetgörandet av Ashikaga Bakufu och avväpningen av militära buddistmunkar som hade stört den allmänna ordningen i århundraden. Attacker utförda från buddistiska fristäder var en konstant huvudvärk för olika krigsherrar och till och med kejsaren, som försökt ta kontroll över dem. Nobunaga dog 1582 när en av hans generaler, Akechi Mitsuhide med sin armé, vände sig mot honom.
I huvudsak så var det Toyotomi Hideyoshi och Tokugawa Ieyasu som grundade Tokugawa Shogunatet, båda var lojala anhängare till Nobunaga. Hideyoshi växte upp som bonde och blev en av Nobunagas bästa generaler och Ieyasu hade spenderat sin barndom tillsammans med Nobunaga. Hideyoshi besegrade Mitsuhide inom en månad och betraktades som den rättmätige efterträdaren av Nobunaga genom att hämnas sveket av Mitsuhide.
Toyotomi Hideyoshi och Tokugawa Ieyasu, med hjälp av Nobunagas tidigare insatser, skapades ett enat Japan och talesättet "Återföreningen är en riskaka, Oda gjorde den. Hashiba formade den och slutligen, endast Ieyasu fick smaka den". (Hashiba är det familjnamn Toyotomi Hideyoshi använde under den tid han var anhängare till Nobunaga).
Toyotomi Hideyoshi, som blev en storslagen minister 1586, son till en fattig bondefamilj, skapade en lag som gjorde samurajklassen permanent och ärftlig och att alla icke-samurajer blev förbjudna att bära vapen. Från den tiden upphörde den sociala rörligheten i Japan och varade ända tills Edoshogunatet upplöstes av Meiji-revolutionärerna.
Det är viktigt att notera att distinktionen mellan samurajer och icke-samurajer var ganska oklar under 1500-talet. De flesta vuxna män tillhörde någon social klass (även småjordbrukare) och till åtminstone en militärorganisation inom klanerna som tjänstgjorde i krig, innan och under Hideyoshis styre. Det skulle kunna uttryckas som att "alla mot alla" -situationen fortsatte under ett helt sekel.
De godkända samurajfamiljerna efter 1600-talets början var de som valde att följa Nobunaga, Hideyoshi och Ieyasu. Stora slag utspelades under förändringen mellan regimerna och ett antal besegrade samurajer dödades, blev ronin (beteckning för en herrelös samuraj) eller upptogs av den allmänna befolkningen.
Tokugawashogunatet
Under Tokugawashogunatet blev samurajerna mer hovmän, byråkrater eller administratörer än krigare. Eftersom det inte förekommit några krig sedan början av 1600-talet förlorade samurajen sin militära funktion under Tokugawaeran (även kallad Edoperioden). I slutet av Tokugawaperioden, var samurajen endast en aristokratisk byråkrat för deras herre (Daimyo) beväpnade med daishō (大小) det tradionella svärdsparet. Långsvärdet Katana och kortsvärdet wakizashi blev nu ett mer symboliskt emblem för makt istället för ett vapen som användes dagligen. De hade fortfarande laglig rätt att hugga ner någon ofrälse som inte visade tillbörlig respekt Kiri-sute Gomen (斬捨御免) men i vilken omfattning denna rätt användes är okänt. När staten tvingade Daimyos att minska storleken på sina arméer blev herrelösa ronin ett stort socialt problem.
Förpliktelser mellan en samuraj och dennes herre, oftast en Daimyo, ökade under Genpeieran fram till Edoperioden. Dessa förpliktelser var starkt betonade av Konfucius och Mencius läror (ca 550 f.kr.) vilka krävde obligatorisk läsning för den utbildade samurajklassen. Bushido formades av flera inflyelserika ledare och familjer före Edoperioden och var ett ideal som bevarades tämligen i sin helhet från 1200-talet fram till det nittonde århundradet. Bushido har överskridit alla sociala klasser, tidsepoker och geografiska platser för krigarklassen.
Bushido blev formaliserat av samurajer som Imagawa Ryoshun så tidigt som under 1200-talet. Uppträdandet hos en samuraj tjänade som förebild för beteendet i andra samhällsklasser. Under den långa fred som inträdde gav detta samurajen mer tid till andra intressen som att bli akademiker.
Moderniseringen
Det relativa lugn som gavs under Tokugawa splittrades i och med ankomsten av de massiva amerikanska ångfartygen som leddes av Kommendör Matthew Perry 1853. Perry använde sin överlägsna eldkraft till att tvinga Japan att öppna sina gränser för handel. Dessförinnan var det endast ett fåtal hamnar, under strikt kontroll av shogunatet, som tilläts bedriva handel med väst och byggde då på idén att spela ut Franciskanerna och Dominikanerna mot varandra (i utbyte mot hakbössans teknologi vilket var en bidragande faktor till den tradionella samurajens undergång).
Från 1854 blev samurajarmén och marinen moderniserad och en sjökrigsskola grundades i Nagasaki år 1855. Studenter skickades till västvärlden i flera år för att utbilda sig i krigföring till havs. Detta ledde till en ny tradition av utländskt utbildade framtida ledare som Admiral Enomoto. Franska mariningenjörer anlitades att bygga ett sjöförsvar som det i Yokosuka och Nagasaki. I slutet av Tokugawashogunatet 1867, bestod den japanska flottan av åtta västerländska ångkrigsfartyg runt flaggskeppet Kaiyo Maru. Fartygen användes mot de prokejserliga styrkorna under Boshin kriget, under befäl av amiral Enomoto. Fransk militär skickades till Japan 1867 för att hjälpa till att modernisera Bakufus arméer.
Den sista demonstrationen av samurajer gjordes 1867 när krigare från Chōshū och Satsumaprovinserna besegrade shogunatets styrkor som leddes av kejasaren i Boshinkriget (1868–1869). De två provinserna hade sedan länge styrts av ledare, lojala till Ieyasu sedan slagat om Sekigahara år 1600.
Avtagandet av samurajernas makt
Med Kejsar Meiji vid makten avskaffades samurajens rätt att vara de enda som fick lov att vara beväpnade och istället började man använda sig av en mer modern, västinspirerad, värnpliktsarmé år 1873. Samurajen blev i och med detta Shizoku (士族) (dir.översatt, krigarfamilj), en samhällsklass med samurajer. De fick behålla en del av sin inkomst men rätten att bära Katana och att avrätta personer ur den allmänna befolkningen, på grund av respektlöshet, avskaffades. Samurajens status, befogenheter, makt och möjlighet att forma Japans regering som under århundraden varit deras privilegium nådde långt om länge sitt slut. Vid fastställandet av hur ett modernt Japan skulle se ut, beslöt medlemmarna i Meijiregeringen att följa Storbritanniens och Tysklands modell där staten var baserad på begreppet noblesse oblige (adelskap förpliktigar, ett begrepp för att beskriva socialt ansvar hos överklassen). Samurajen var alltså inte längre en politisk makt under den nya ordningen. I slutet av 1800-talet under Kejsar Meiji avskaffades samurajklassen helt och en västinspirerad armé blev grunden för japans totalförsvar. Däremot var det många ur samurajklassen som inställde sig för militärtjänst frivilligt när soldaterna inkallades till armén. Flera av dessa samurajer avancerade snabbt till att utbildas som officerare. Stora delar av den imperialistiska armén bestod följaktligen av samurajer från den avskaffade samurajklassen med mycket hög motivation, disciplin och med en enastående militär skolning.
Den sista samurajkonflikten var utan tvekan, slaget vid Shiroyama, under Satsumaupproret 1877. Konflikten orsakades av att Meijiregeringen försökte återställa ordningen efter de tidigare upproren som understöddes av Tokugawaanhängare. Den nybildade Meijiregeringen instiftade radikala förändringar som syftade till att minska makten av de feodala områden, inklusive Satsuma och upplösningen av samurajens status. Detta ledde till det slutgiltiga upproret, lett av Saigō Takamori.
Många före detta samurajer blev de första till vidareutbildning, inte på grund av att de var just samurajer utan mer av den enkla anledningen att de var läskunniga och redan välutbildade. En del av dessa studenter startade privata skolor för högre utbildningar, medan andra samurajer bytte svärdet mot pennan och blev reportrar, författare, inrättade tidningsförlag och gick in i statlig tjänst. Endast namnet Shizoku existerade efter det. Efter att Japan förlorat andra världskriget, försvann namnet Shizoku enligt lag den 1 Januari 1947.
Religiösa influenser
Tankar och idéer från buddhismen och Zen och även delar av konfucianismen och Shinto, influerade samurajkulturen. Zenmeditation blev en viktig lärdom då den hjälpte samurajen att bevara ett lugnt sinne i strid. Det buddhistiska begreppet, reinkarnation och återfödelse ledde samurajen till att överge tortyr och onödigt dödande. Vissa samurajer valde att helt motsäga sig alla former av våld och blev buddhistmunkar efter att de insett att mord var resultatlöst. Några av dessa blev själva dödade då denna insikt uppdagades på slagfältet. Den mest avgörande rollen som konfucianismen spelat i Samurajens filosofi var att betona vikten av den lojalitet som en samuraj var skyldig att visa sin herre.
Bushidō (武士道, krigarens väg) var en term som började dyka upp i intellektuella och nationalistiska debatter efter det japanska nederlaget i Kina 1895 och Ryssland 1905. Hagakure eller "Hidden in Leaves" av Yamamoto Tsunetomo och Gorin no Sho eller "De fem ringarnas bok" av Miyamoto Musashi, båda skrivna under Tokugawaperioden (1603-1868), är teorier ofta förknippade med Bushido och Zenfilosofin.
Läran
Samurajkrigare beskrev sig själva som anhängare av "krigarens väg" eller Bushido. Bushidō definieras av den japanska ordboken Shogakukan Kokugo Daijiten som "en unik filosofi (ronri) som sprids genom krigareklassen från Muromachi- (chusei) perioden. Från samurajfilosofins början, kände samurajen att krigarens väg var en princip av heder som betonar plikt till sin befälhavare och lojalitet intill döden".
Under 1300-talet skrev Hōjō Shigetoki (1198-1261 e.Kr.): ”När man tjänstgör officiellt eller i befälhavarens hov, ska han inte tänka på hundra eller tusen personer, utan endast ta hänsyn till betydelsen av ledaren”. Carl Steenstrup fann skrifter från 1300- och 1400-talet som kallades (gunki), där det stod skrivet följande: ”porträtterad bushi (武士) i deras naturliga element det vill säga strid, lovprisas dygder som vårdslöst mod, intensiv familjestolthet och osjälviskhet, ibland meningslös hängivenhet till sin herre och man”. Feodalherrar som Shiba Yoshimasa (1350-1410 e.Kr.) uppgav att en krigare såg fram emot en ärofylld död i tjänst hos en militär ledare eller kejsaren: "Det är bara beklagligt att låta det ögonblick när man ska dö passera förbi ... Först bör en man, vars yrke är användningen av vapen, tänka och sedan agera utifrån, inte bara hans egen berömmelse, utan även av hans ättlingar. Han borde inte vanära sitt namn för alltid, genom att hålla sitt liv alltför kärt ... Ens huvudsyfte i att kasta bort sitt liv, är att göra detta antingen i kejsarens tjänst eller i något stort åtagande till en militär befälhavare. Det är exakt det som kommer att vara till stor ära och anseende för ens efterkommande”.
År 1412 skrev Imagawa Sadayo ett brev till sin bror där han betonar vikten av plikt till sin befälhavare. Imagawa beundrades för sin balans mellan militära och administrativa färdigheter under hans livstid och hans skrifter blev vida spridda. Breven blev grundläggande för lagar som skapades under Tokugawa-eran och var en viktig del i studien av traditionell japanska fram till Andra världskriget:
"Först av allt, en samuraj som ogillar strid och inte har sitt hjärta på rätt plats, trots att han har blivit född i en krigarfamilj, skall inte erkännas av sina undersåtar ... Det är förbjudet att glömma förpliktelsen av vänlighet, man är skyldig sin herre och sina förfäder och därmed bagatellisera förtjänsterna av lojalitet och ödmjukhet ...Det är förbjudet att fästa liten vikt för uppgifter gentemot sin herre ... Det finns ett fundamentalt behov att skilja lojalitet från illojalitet och att fastställa belöningar och straff”.
På samma sätt uppgav feodalherren Takeda Nobushige (1525-1561): "I angelägenheter, både stora och små, ska man inte vända ryggen åt sin herres befallningar ... Man ska inte be om gåvor eller förtur till ämbeten från sin herre ... oavsett hur vansinnigt ledaren kan behandla en undersåte, bör han inte känna missnöje ... en underhuggare skall inte döma en överordnad ”.
Nobushiges bror, Takeda Shingen (1521-1573 e.Kr.), gjorde också liknande iakttagelser: “En som är född i en krigarfamilj, oavsett rang eller klass, bekantar sig först med en man som utfört militära, betydande prestationer av lojalitet… Alla vet att om man inte visar vördnad mot sina egna förfäder kan denne också försumma sina plikter mot sin herre. En sådan försummelse innebär en illojalitet mot mänskligheten. Därför förtjänar en sådan människa inte att kallas samuraj”.
Feodalherren Asakura Yoshikage (1428-1481) skrev: “I ämbetet Asakura bör inte ens arvtagare avgöras genom främsta trotjänare. En man bör tilldelas ämbete efter sin förmåga och lojalitet”. Asakura observerade också att hans fars framgångar berodde på det bemötande som gavs till krigarna och den vanliga befolkningen som bodde i området. Genom sin artighet, "alla var beredda att offra sina liv för honom och bli hans allierade”.
Katō Kiyomasa, som var en av de mäktigaste och mest välkända klanledarna under Sengokuperioden, förde befäl över de flesta av Japans stora klaner under invasionen av Korea 1592-1598. En handbok som han hänvisade till ”alla samurajer, oavsett rang” berättade han för sina anhängare att den enda uppgiften i livet för en krigare var att ”…greppa det långa och det korta svärdet och dö” Han beordrade också sina anhängare att lägga stora ansträngningar på att studera militära strategier, särskilt de som relaterade till lojalitet och vördnad till förfäderna. Katō Kiyomasa är mest känd för sitt citat ”Om en man inte studerar och lever efter Bushido dagligen, blir det svårt för honom att dö en tapper och manlig död. Därför är det viktigt att inpränta detta tankesätt i krigarens sinne väl”.
Nabeshima Naoshige (1538–1618), som var en annan krigsherre under Sengoku, och stred tillsammans med Kato Kiyomasa i Korea. Han konstaterade att det var skamligt för en människa att inte riskera sitt liv minst en gång under sin tjänstgöringsperiod, oavsett hans rang. Nabeshimas ord skulle föras vidare till hans son och sonson och skulle bli grunden för Tsunetomo Yamamotos Hagakure. Hans mest kända talesätt är "På det sätt en samuraj är desperat hänsynslös kan inte tio män eller mer döda en sådan man”.
Torii Mototada (1539–1600), var en feodal krigsherre i tjänst hos Tokugawa Ieyasu. Dagen före slaget vid Sekigahara, erbjöd Torii Mototada att bli lämnad kvar i det dömda Fushimislottet medan hans herre avancerade österut. Torii och Tokugawa var båda överens att slottet var omöjligt att försvara. I total lojalitet till sin herre, valde Torii att stanna kvar med löfte att han och hans män skulle kämpa ända till slutet, allt enligt den tidens sedvana. Torii svor att han inte skulle låta sig fångas levande av fiendesoldaterna. I en dramatisk sista strid, höll garnisonen av 2.000 män ut mot överväldigande odds i tio dagar mot Ishida Mitsunaris massiva armé bestående av 40.000 krigare. I ett rörande, sista uttalande till sin son Tadamasa, skrev han:
”Det är inte en krigares väg (dvs. bushido) att dra skam över sig och undvika döden även under förhållanden som inte är särskilt viktiga. Självklarheten att offra sitt liv för sin herre är en bestående levnadsregel. Att jag skulle kunna föregå alla andra krigare i det här riket och ge mitt liv åt min herres välvilja är en ära för min familj och har varit min mest innerliga längtan under många år”.
Det sägs att båda männen grät när de gick skilda vägar, eftersom de visste att de aldrig skulle få se varandra igen. Toriis far och farfar hade tjänat under Tokugawa före honom, och hans bror hade redan dödats i strid. Toriis agerande förändrade Japans historia. Ieyasu Tokugawa skulle senare lyckas samla en armé och vinna vid Sekigahara.
Hagakures översättare, William Scott Wilson, konstaterade att exempel på krigare synsätt på döden i klaner andra än Yamamotos: "Han (Takeda Shingen) var en strikt disciplinär krigare, och där är en exemplarisk berättelse i Hagakure om avrättningen av två bråkmakare, inte för att de inte hade stridit, men eftersom de inte hade stridit till döden."
Takeda Shingens (1521-1573) rival var Uesugi Kenshin (1530-1578), en legendarisk Sengoku krigsherre som var väl insatt i kinesiska militära krigsstrategier och som förespråkade "döden som krigarens väg". Den japanska historikern Daisetz Teitaro Suzuki beskriver Uesugis uppträdande som: "De som är ovilliga att ge upp sina liv och omfamna döden är inte sanna krigare ...Gå till slagfältet fast övertygad om seger, och du kommer att komma hem utan några skador. Kasta dig in i striden fullt besluten att dö och du kommer att vara levande; önska att överleva i strid och du kommer att möta döden med säkerhet. När du lämnar hemmet, fast besluten att inte se det igen, kommer du att komma hem på ett säkert sätt. När du har tankar om att återvända, kommer du inte tillbaka. Du får inte vara felaktig i tron att världen alltid kommer att förändras, krigaren får inte fortsätta tänka på detta sätt, för hans öde kommer alltid att vara förutbestämt."
Familjer som Imagawa var inflytelserika i utvecklingen av krigaretiken och var ofta citerade av andra herrar under deras livstid. Imagawa Sadayos skrifter var högt respekterade och eftersökta av Tokugawa Ieyasu som källan till japansk feodal lag. Studier av dessa skrifter var ett krav i traditionell japansk utbildning fram till Andra världskriget. Historikern H. Paul Varley anmärker att beskrivningen av Japan som ges av jesuitledaren St. Francis Xavier (1506-1552): "Det finns ingen nation i världen som fruktar döden mindre." Xavier beskriver vidare folkets heder och seder: "Jag tycker inte att det finns några människor i världen mer omsorgsfulla om sin heder än den japanska befolkningen, för de kommer inte att utstå en enda förolämpning eller ens ett ord som uttalas i ilska." Xavier tillbringade åren 1549-1551 med att konvertera japaner till kristendomen. Han konstaterade också: "Det japanska folket är mycket modigare och mer krigiska än folket i Kina, Korea, Ternateön och alla andra nationer runt om Filippinerna."
